Jag hittade de här raderna och jag är inte så jävla säker på att de är mina - för jag kan känna mej lite främmande där jag står idag - men samtidigt tyckte jag nog att de var bra - de speglar frågor som fortfarande lever - så ut med orden:
Livet är som en korridor - dörrar - grått och man rusar fram söker den där dörren som ska ge rätt tjänste - (hjon) sagt för att inte könsdiskrimera, rusandes fram håller man sina papper - när rätt person ser dem - så bör man bli fri - fri att kliva in i det heliga - själva livet
men ack - svett och möda till trots befinner man sej på kafkas parkering och med en p-bot i hand
det var en måndag och solen klev ur sina moln, så gled 'det' upp där jag stod, siluetten var otydlig - men vet du - så stod hånet där - det oförvägna orädda - det som inte sviker sin egen tanke
klev fram med två steg till mej - gav mej det som fattades - modet att släppa
släppa taget om allt - och låta solen lysa bäst den vill
det var en måndag - men inte som andra - att våga se sanningen - se de trasiga gardinerna och det vackra som redan var bakom innan man gick - jaa - gråta är ingen mening med
meningen är på nåt sätt liten - något man tycks behöva vårda och vattna - något som är svagt och ynkligt - alla sa till mej att meningen med livet kommer du att förstå - där ligger den i respirator - men jag klagar inte - rusar på i min korridor - inte hunnit till det jag förstår
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar