Brott Straff och Jackie Arklöv

Det här inlägget handlar inte om Jackie Arklöv – men det handlar om de känslor som rörs upp när en människa med ett grovt brott bakom sej, begär att få sitt straff tidsbestämt. Det handlar mer om hur vår syn på människan - ’ond som god’ - håller på att polariseras. Samhällsklimatet har enligt min mening hårdnat och yttrar sej på de flesta samhällsområden

- på arbetsmarknaden – var din egen arbetsmarknadsminister - AF hjälper dej inte
- i synen på sjukdom, arbetsförmåga och där ifrågasätts rätten till hjälp från ’välfärdens kärna’
- i skolans värld med prestationskrav på ungar som faktiskt inte kan se 20 år framåt i tiden
- på religionens område där vi nu ska bli kristna igen och samtidigt fick vi en debatt om etnicitet mycket pga av ett evigt duckande – så vips har vi SD i riksdagen

.. och nu är vi framme vid programmet Debatt, där beskärmar sej vissa av gästerna över detta faktum att en livstidsfånge begär att få sitt straff tidsbestämt.

Allt mer så tenderar debattörer från alla läger (och inte isolerat till just detta program) samlas kring att ’straff’ är något nödvändigt och eftersträvansvärt – man pratar om ’rimliga straffsatser i relation till brottets art’.

Vi ska väl inte sticka under stol med att det är tidens anda (moral) som i hög grad styr vårt sk rättsmedvetande? En i hög grad känslomässig grund mao, som underblåses i lunchrummet i media och i den tilltagande känslan av osäkerhet när mörkret faller …

Jag säger det igen – vi ser på brottet utifrån en känslomässig grund – inte i ett perspektiv där den dömde efter avtjänat straff åter ska ha rätt till sin plats i samhället – det är här det halkar så snett. Perspektivet är snävt och tilltron till kriminalvårdens ’vård’ måste vara väldigt låg?

Det halkar snett ur perspektivet att en fd dömd faktiskt har pliktat genom sitt straff och därefter borde ha nollat sitt skuldsaldo – men vän av moral tänker inte så och det framkom med all önskvärd tydlighet i programmet Debatt där jag låter journalisten Stefan Wahlberg spegla en allt mer spridd syn på tung brottslighet:
”Vi har ju en straffmätning idag som en måttstock på det elände man ställer till med”

Ännu ett citat av Stefan Wahlberg ang lämpligheten i att söka ett tidsbestämt straff :
”Jag blir också djupt rörd när jag då sitter bakom Astrid som faktiskt har fått hela sitt liv slaget i bitar av den här händelsen, därför tycker jag det vore klädsamt om man väntade kanske åtminstone 15 – 18 år”

Med andra ord – samhällets hämnd är vad Stefan Wahlberg uttrycker – inte med ett ord bekräftar han att kriminalvården är till för att rehabilitera den dömde för att vid sin frigivning på nytt kunna gå ut och delta i vårt gemensamma samhällsliv.

Ska någon kriminell individ någonsin få bli fri sina missgärningar – även efter erlagda böter eller fängelsestraff? Hur ska vi se på dem som sänkte finansmarknaden? De hamnar inte bakom lås och bom - men har åsamkat skattebetalarna en rejäl smack i rumpan. Hur ska vi se på skalbolagsaffärer – skatteflykt – din egen fortkörning förbi skolan?

Kanske vårt register av missgärningar ska vara offentligt? Så vi alla kan väga de ondaste mot de godaste – rakt igenom en människas hela liv …

Tillbaka till programmet Debatt - det kändes mitt i all hämnd rätt skönt att höra följande sägas från ett för mej mycket oväntat håll – Brottsofferjouren! Jag vet tyvärr inte representantens fullständiga namn – endast hennes förnamn - Anne:
”Vi har faktiskt också de brottsoffer som inte önskar se längre straff – dom önskar se en förändring hos den här kriminelle att dom får den vård – Kriminalvården heter ju faktiskt Kriminalvård – vad ligger då i vården där – hur hjälper vi dom vidare. En tanke som jag har och som jag önskar kriminalvården hade mycket mer – det är att man har som prio ett – att titta på brottet – vad är det du har gjort – vilka blev konsekvenserna av det brott som du gjorde och bearbeta utifrån det”

Här bryts två helt olika syn på människan bakom brottet mot varann – jag föredrar det senare – det sättet att se betyder att alla skall räknas in – alla ska med. Det måste finnas ett innanförskap som alltid räknar med alla – därför får inte vårt rättsmedvetande styras av fruktansvärda bilder klippta ur de värsta ögonblicken i vissa få människors liv – förövare som offer. Hur jobbigt det än är måste vi ha hela liv som perspektiv – och vem behöver vi ute i ett samhälle som först varit inlåst i 25 år? Nej den spillran mår nog bättre av att sitta kvar ..