Den sjuka Psykiatrin

Jag har haft anledning att läsa en del om psykiatrin och då främst om den här i Stockholms län. Anledningen är en vänfamilj där sonen mått dåligt under väldigt lång tid. Han har länge burit på tankar om att ta sitt liv och till slut förmås han av familjen att söka hjälp hos en psykolog inom landstinget.

Men! Psykologen vill inte ta sej an denne unge man på nu 25 år, utan uppmanar honom att söka en psykiater - för hans problematik är för tung för henne. Då kan man ju tro att psykologen skall ombesörja en sådan kontakt? Men icke - det får han allt göra själv och det gör han inte ...

Tiden går och den unge mannen isolerar sej allt mer - slutar jobba - ligger i sitt mörklagda rum i mammans lägenhet - självmordstankarna snurrar allt mer, men genom någon lycklig slump så börjar ljuset skina igen. Han blir uppsökt av en head hunter för ett kvalificerat jobb - för det här är normalt inte en soffpotatis - utan en väldigt begåvad och aktiv person med ett förflutet inom elitidrott.

Det nya jobbet inspirerar och denna höst skall han tillträda - sommaren är inte slut ännu, utan han flyttar till eget boende med sin flickvän - familjen börjar våga andas igen.

Men även i den nya miljön så snurrar livets menlöshet i hans huvud - nu utanför familjens hela kontroll - han börjar prata allt mer märkligt och mår sämre och sämre

Så kommer de första tecknen på att självmord är hans enda väg - han blir allt mer avståndstagande till sin omgivning och efter en semesterresa bestämmer sej familjen att man måste agera för att få behålla honom i livet. Man undersöker och konstaterar att man med hjälp av polis kan få honom till en psykiatrisk klinik för bedömning.

Väl där får familjen veta att sonen verkligen behöver vård och även familjen ska få stöd - så dyker läkare nr två upp och sonen kräver att bli utskriven - vilket han blir! Detta trots fem vuxnas vittnesmål om hur allvarlig situationen är?

Jag ska inte trötta dej för mycket - men detta med tvångsintagning upprepas två gånger till - vid det sista tillfället hade sonen hotat att hoppa från en bro.

Vid bägge av dessa senare tillfällen konstaterar psykiatrin det vi andra redan vet - han behöver hjälp - men skrivs ut sista gången på rekordkorta 3 timmar ...

Sonen börjar nu bedriva rena häxjakten på sin egen och flickvännens familj - han fick aldrig den gräns han kunde ha fått av vården - han driver hjälplös på ett hav av oregerliga känslor och familjen blir allt mer skrämd och handlingsförlamad

Nu är han försvunnen och ingen vet var han finns - han lämnade allt bakom sej och  ytterdörren öppen - inte ens sin mobil tog han med

Javisst är han efterlyst - men förutom en vettig polis så har familjen fått svar från andra poliser som 'vi har annat att göra än söka din son - antingen tog han livet av sej eller så har han gömt sej' Är det ett bra bemötande från en myndighet?

En annan polis undrade: 'Är det lättare att hitta honom om man anmäler försvinnandet två gånger?' horribelt att en av oro jagad förälder ska behöva höra sånt som bara vill veta vad polisen faktiskt gör ...

Jag undrar vad ni läkare på Huddinge och St Görans sjukhus tänker idag om ert ansvar för denne unge man? 

Sen kan man se på den ekonomiska förlust detta inneburit för samhället - dels har sonen inte arbetat men det har även varit många sjukdagar för tio andra vuxna i hans omgivning - en omgivning som försökt ta det ansvar som psykiatrin avsvor sej - ett ansvar som man som närstående inte kan ta.

Jag läste artikeln om Max och kan bara konstatera att han hade tur som alls fick vård men inte heller i hans fall har det gått rätt till.

Så läser jag Conny Gabrielsson uttalande om piska ... *suck* Vi har fått ett hårdare samhälle och de mjukare värden som började spira under 60-talet står att finna som fossil i nåt berg långt bort. Här har du en annan människas reflektion över Mr Gabrielsson

Jag tror INTE att skamkänslan för psykisk ohälsa har sjunkit - snarare tvärtom - men människor är mer desperata och utelämnda idag - dom måste försöka och psykvården kanske är deras sista hopp.