Sorg

Min tanke just nu är inte att bli för personlig, men antagligen blir jag det. Du som vet med dej att du är allergisk mot det personliga kanske redan nu ska söka dej till en annan sida?

Jag kan ibland komma på mej själv med att börja skratta eller gråta då jag slöglor på en trivial film – du vet, en sån där redan filmens titel ger handlingen. Jag ser på den iaf. Jag vet ju inte hur regissören tänkt sej detaljerna, men kanske främst för att jag inte samlat energi nog för att göra något annat ’vettigt’. Så kommer jag då på mej själv med att leva mej in i situation och öde – bara så där! Hör mej själv säga ’men goa du – varför gör du så där mot dej själv’ eller ’jaa rätt – vad bra du är’ allt beroende på vart berättaren vill leda mej. Jag följer snällt med och låter filmen gestalta en del av mitt egna liv. Jag hänger mej åt karaktärerna och kliver in i deras sorg och strävan, minns mina egna snubblande steg och mina få men dock starka stunder.

En känsla som så ofta drabbar mej i slötittandets namn är sorg och jag har inget vettigt svar på varför? Jag har inget svar på den frågan och kanske frågan är viktigare än svaret. Jag vill iaf ge mej på att dyka ned i den här känslodyn och sätta ord på saker som jag vet bidrar med pusselbitar. Jag vill tro att de bitarna är allmängiltiga och att de berör fler än mej.

Sorg kan vara känslan av att förlora – någon/något. Allt från nära och kära till enkla saker som favoritdojor. Jag menar inte att banalisera sorgens innehåll – mer att ge den spännvidd som faktiskt känslor har. Jag har sett sorgen i ögonen hos mina barn då det inte blev så som de hoppades på, i den stunden kanske det för mej bara var praktiskt omöjligt och i barnets värld rubbades hela den balans som den goa ungen hade byggt upp allt på.

Allt beror på var man står och vad man ser – vad man förstår och sätter i sammanhang. Hur det där hänger ihop är väl en del av svaret, ett svar som inte är entydigt då varje människa är länkad in i ett skeende – sitt egna liv kopplat till andras.

Nu kommer jag till det sorgliga – vi har ett liv att förvalta och hur vi än tror på gudarna och livet efter detta, så säger mej statistiken att ’this is it’. Jag vill tro att det finns mer som öppnas efter denna ’jämmerdal’ – att inget är definitivt, men ...

- Säg mej du - med handen på hjärtat – Vore det inte rättvist om alla som ska leva här i sin egna stund fick en ärlig chans till ett värdigt liv? ”Jo ” svarar du så klart, men säg mej då varför konkurrens är så bra? Varför är överproduktion så hälsosamt? Varför är vi inte lika inför lagen? Varför får inte alla samma vård? Hur kan det komma sej att en människa kan ligga död i sex veckor innan någon vet? Varför sköts den där mannen i Vietnam framför en TV kamera? Hur kan man bli självmordsbombare? Hur kan man skicka ett flygplan med en atombomb som man redan innan vet kommer att döda ett oräkneligt antal människor?

Alla de här bilderna inger mej sorg och ändå kunde jag själv med våld försvara en annan människa – jag kunde det och tyckte jag gjorde rätt! Idag vet jag inte vad som är rätt – jag ser bara fler och fler uppgivna och jag ser frustration och jag vill tro att naturen slår tillbaka.

Jag vill tro att människan är ett i grunden positivt djur som lär av sina misstag och som med den kraften har förmåga att gå vidare, en förmåga att ta med sej erfarenhet och med ödmjuka händer vårda livet som idé, inte bara den egna pensionen, den egna trädgården, de egna barnen. Jag vill tro på tillit och det gränslösa – finns det plats för det?

När jag tittar på rubriker om vad som har hänt och händer så tvivlar jag och jag ska inte för ett ögonblick skylla på våra politiker – men jag vill ha sagt att de har mer makt att förändra än vad jag som enskild har och jag tycker faktiskt inte att dom använder sitt mandat för flertalet.

Det inger mej sorg. Blev jag för personlig?